Konsertanmeldelse – Stjerneklang

Review Massimiliano Martinoni Corriere del Ticino / 14.07 2003

Andreas Libig och Sinikka Langeland i huvudrollen i Magadins kyrka

Fredagens framförda konsert, ingående i Magadino-festivalen, var utan tvivel mycket speciell. Två norska interpreter såg till att kvällen vid Lago Maggiores strand blev varierationsrik, en kväll under vilken orgeln föreföll foga sig i röstens belägenhet, instrumentet ur vilket det logiskt stammar. Det tredje mötet under denna säsongs orgelkonserter slog in på en väg som korsade olika liturgiska ögonblick under kyrkoåret och Bach-melodier som korresponderar med det folkliga (eller viceversa?), utförda av respektive Andreas Liebig på orgel och Sinikka Langeland, sång. Med andra ord lyssnade vi på en serie koraler, framförda på orgel i Bachs versioner (hans koraler är grundade i redan existerande melodier, exempelvis lutherska koraler), och kantater, a cappella såväl som lagda ovanpå cantus firmas-versionen för orgel.

Konserten styrdes av Langeland, som utöver att ha en förbluffande klar och livlig röst, sjöng berörande i mittskeppet och högkoret, och fångade den närvarande publikens uppmärksamhet. Inte för att hennes röst har behov av särskild uppmärksamhet för att träffa den som förblir lyssnande, med sin kort sagt optimala intonation, överraskande väl kontrollerad och modulerad, varken för kraftig eller obehagligt snabb. Optimal var som alltid också synkroniseringen med orgeln under styckena för två. Orden förblev obegripliga, men klart och tydligt fördes arian i hamn, och den mystiska känsla som varje sång framsuggererade. Andreas Liebigs val av sång var en behaglig Bach, varierad i sin tolkning liksom i sitt register, också tack vare växlandet med rösten som åter och åter fick styckenas variation att genupplevas i sina olika klangfulla volymer, passande till sångerskans stämma. Som ett kapitel vid sidan av förtjänar organistens två fristående verk att nämnas: den grandiosa Passacaglian i e moll (BWV 582) framfördes i slutet av konsertens första del, och Preludium och fuga i ess dur (BWV 552), som avslutade konserten. I bägge fallen klingade en väsentlig Bach fram, imponerande, väl tillvaratagen och elaborerad.

Särskilt i Passacaglian fanns det njutbara och medryckande registreringar som måste värderas högt, och behandlingen klargjorde alltid motivet. Vår utövares teknik var alltid på höjd med kompositören. Det enda nya under denna vackra afton: avsaknaden av ett detaljerat programblad för att kunna följa med i växlingen mellan de olika kantaternas motiv, särskilt behövligt för den som inte har stor förtrogenhet med koralerna.

Comments are closed.